Hitta Narnia

Disskutera ondska med referenser till boken Dvärgen

Nu ger jag mig på den här uppgiften för tredje gången. Ondska är något så hemskt abstrakt att jag har svårt att greppa om det. Jag vet orättvisa, svaghet och sorg, men ondska? Det är jag inte så säker på att jag har mött. I alla fall inte hos en annan människa. För mig kan inte en människa vara ond så länge det finns någon sida hos henom som är älskvärd, och det har väl alla? Därför kan inte den rena ondskan finnas hos människor, den finns i sjukdomar, svält och våld. Det är i handlingen vi hittar ondskan, inte i människan. Som karaktären Håkan i John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. En pedofil som mördar andra för att mata en vampyr borde väl vara ondska personifierad? Men ändå kände jag sympati för honom, han var ett offer för sin sexuella läggning och de fanns en omtänksam sida hos honom. Pojken som Håkan gav pengar till nya tänder och en utväg ur prostitutionen, skulle hav säga att Håkan var ond? Eller skulle han kanske säga att han var omtänksam, vänlig? Att den där pedofilen faktiskt var hans räddare, en hjälte?

Det boken Dvärgen tar upp om ondska är väl egentligen inte ondska, utan mänsklig svaghet. Och inte svaghet i någon slags förlåtande eller fint sammanhang, utan svaga ryggradslösa människor som böjer sig under orättvisan, under ondskan och därigenom själva blir dess tjänare. Dvärgen visar människans patetiska och svaga sidor, han visar oss som äckliga ryggradslösa maskar som inte kan stå över orättvisan, inte kan besegra vår egen svaghet. Samtidigt kan han inte själv det, han låter själv världens orättvisa och sorg göra honom till en av ondskans bödlar, en av de som skjuter livets kula djupare ner i den långa spiral som är ondskan. Nu har vi rullat så långt ner längs den spiralen att vi inte vet vart den började. Vi har kommit till den punkt då ondska inte uppstår, utan endast luras i ögonvrån av våra liv för att helt plötsligt sätta något i gungning, egentligen är det mer passande att jämföra ondska med fallande dominobrickor än en spiral. En spiral fortsätter neråt men en dominobricka kan rasa dominobrickan framför sig men också dominobrickan snett framför sig, på så sätt är dominobrickorna mycket mer oberäkneliga eftersom de inte bara rullar ner en kula i fördärvet utan kan knuffa två, tre eller fyra dominobrickor. Ingen kan riktigt veta vilka dominobrickor som påverkar varandra, vi vet inte om dominobrickan längst bort till vänster kan påverka dominobrickan längst bort till höger. Därför uppstår inte ondska, helt plötsligt kan en dominobricka ramla över dig och då kan du välja, du kan låta dominobrickan krossa dig och på så sätt krossa de dominobrickor som ligger framför dig eller så kan du vägra att ramla, om du står kvar när den där tunga dominobrickan ramlar över dig då kanske du inte bara räddar dig själv, då kanske du kan rädda oss allihopa. Då kanske du kan vara en hjälte.

Med att krossas menar jag inte att falla ihop och gråta, alla får falla ihop och gråta ibland. Jag menar att inte tappa greppet för din mänsklighet, låt inte ondskan göra dig till ett verktyg. Ondska är en kedjereaktion, så vägra vara en del av den, låt aldrig dig själv bli hundra procent säker när du dömer en annan människa för om du inte tillåter ondskan finnas i din värld kommer allt annat bli lättare att hantera.

Använd samma skrivsätt som Per Hagman i novellen syster

 

Vinflaskan ligger kvar golvet. Det droppar fortfarande rött spanskt vin från mynningen. Det har bildats en pöl på den nya vita mattan.

Den får hon nog slänga.

Om hon nu inte lämnar in den på kemtvätten.

Fast det kostar ju såklart.

Så fin var den faktiskt inte.

Det var Markus som köpte den för att ha något mjukt under fötterna när han går upp mitt i natten för att titta på tv när han inte kan sova. Det kommer inte att behövas längre. Om han nu inte ångrar sig. Han kanske står utanför dörren just nu. Han kanske har hunnit ner till Lundgrens blommor och köpt en stor bukett rosor.

Fast nu är hon sådär dum igen.

Det är klart att han inte står där ute med blommor. Han sa att det var sista gången, att det räcker nu.

Hennes blick dröjer kvar vid dörren några sekunder.

Hon tar några steg mot vardagsrumsbordet.

Hon böjer sig ner och tar upp vinflaskan.

Hon slänger den tillsammans med listan över bröllops gäster.

Hon heter Sophie, är 28 år och var förlovad för 10 minuter sen. Nu är hon bara Sophie. Sophie som är snäll men inte så mycket mer. Inte direkt snygg men absolut inte ful. Hon jobbar som bokföringskontorist på ett litet försäkringsbolag i Stockholm. Det är precis lika tråkigt som det låter. På 7 år har hon inte kommit någonstans med sitt liv. Hon sitter i samma trånga lägenhet med samma jobb och nu är hon inte ens förlovad längre.

Fast kanske finns det ändå en chans att Markus ändrar sig. Han stod ut med henne bättre än någon annan gjorde. Hon vet inte vad som gick överstyr den här gången. Det var inte första gången hon ifrågasatt deras förhållande. Det var inte första gången hon fick för sig att han skulle svika henne en dag och hitta en annan. Ändå var det just idag av alla dagar han tröttnade.

Hon sätter sig ner i den slitna skinnsoffan.

Vissa händelser hemsöker en genom hela livet. Vissa saker glömmer man aldrig. Vissa upplevelser spelas upp om och om igen i ens huvud. Som en repig grammofonskiva.

 

Det där sista matteprovet hade varit så viktigt. Utan det där MVG’t skulle hennes journalistplaner vara förstörda. Utan betyget som skulle få in henne på en bra skola skulle hela hennes framtid vara krossad. Sophie var 18 och gick sista vårterminen i gymnasiet. Hela klassen satt och väntade på att nästa lektion skulle börja, utom Sophie. Hon väntade på att matteläraren skulle dyka upp och berätta hur det gick. Han hade sagt att han skulle rätta hennes prov först och meddela henne så snart han kunde. Bredvid henne på bänken i den gråa skolkorridoren satt Carolina, hennes bästa vän. Fem minuter innan lektionen började kom matteläraren. Han såg bister ut och tittade rakt mot Sophie. Han stegade fram och ställde sig framför Sophie, skulle de kunna prata lite. Självklart, hade hon svarat och följt med honom lite längre bort från resten av klassen.

 

Hon rycks ifrån sina tankar när hon hör dörrklockan. Hennes första tanke är att det är Markus, att nu står han verkligen där med blommorna. Hon sväljer glädjen, man ska inte ropa hej förens man är över floden. Men glädjen kunde inte låta bli att bubbla i magen på henne. Sekunden hon öppnar dörren och får se på Margot, hennes 70-åriga granne, dör bubblorna i magen. Hon hade hört skrik och undrade om något var fel. Sophie förklarar läget, lugnar tanten och stänger dörren. Med en suck trycker hon sig mot dörrens vitmålade yta och sjunker ner på golvet. Grammofonstiftet hackar sig återigen fram över den blanka svarta ytan.

 

Det kom inget budskap om ett förhöjt betyg, inget MVG till Sophie. Fuskare får inte MVG’n. Hon hade varit den enda som sets till i lärarkorridoren de 10 minuter matteläraren lämnat sitt rum för att gå på toa. Hon hade stått ensam i korridoren och väntat på honom när han kom tillbaks och svarspappret hade legat på skrivbordet innan han gick. Det var så logiskt, det var inte sant. Hon tittar sig förvirrat omkring, försöker förstå. Det var ju inte jag.

Något rosa fladdrar förbi i ögonvrån.

Hon vrider på huvudet.

Där är den.

Pennan!

Pennan som låg på det smutsiga golvet när hon först stegade in i korridoren.

Den rosa pennan med luddiga fjädrar i toppen.

Pennan som någon tappat.

Någon som hon hörde försvinna runt hörnet precis när hon steg in i lärarkorridoren.

Någon som måste ha fuskat.

”Men jag såg…” fokuserar blicken. Carolinas pennskrin. Den sticker ut ur Carolinas pennskrin. Carolinas penna.

Hon såg vaddå?

Carolina tittar upp, deras ögon möts. Sophie tittar från pennan till matteläraren och tillbaks till Carolinas blå ögon. Två blå ögon som förstår, två blå ögon som vet.

Sophie såg vaddå?

Hon tittar bedjande på de blå ögonen. Hon vet. Hon vet att hennes bästa vän kommer erkänna. Hon vet att hennes bästa vän inte behöver MVG på det här matteprovet för att klara sig. Hon vet att det kommer fixa sig.

Matteläraren är besviken, han kan inte räkna in det här provet i Sophies betyg. Han kan inte ge henne MVG’t hon behöver.

Sophie fortsätter titta in i två blå ögon.

 

Sophie reser sig upp.

Hon går in i sovrummet.

Hon sliter bort överkastet.

Hon kryper ner under täcket.

Hon sluter ögonen och tar ett djupt andetag.

Hon heter Sophie, är 28 år och har aldrig varit gift. Hon jobbar på ett litet försäkringsbolag i Stockholm som bokföringskontorist. Hon har haft samma jobb, samma lägenhet, samma liv i 7 år och hon kommer aldrig att bli journalist.

Min andra tanke kritiserar inte påståendet i sig som de kritiserar begreppet sanning. För att en sanning ska vara en sanning måste allt som motsäger den vara en lögn. En sanning är alltså det som inte är en lögn, då måste en sanning vara hundra procent, utan tvivel, äkta. Men om man ser till skepticismen kan man aldrig vara helt säker på någonting, till och med Descartes kända slutsats ”Jag tänker, därför finns jag” kan ifrågasättas då det finns brister i den tankegång som ledde fram till detta påstående.

 

Descartes resonemang går dock ner på en väldigt djup nivå och är svårt att få grepp om. Om vi istället ger exempel på mer vardagliga ”sanningar”. Kan inte det vara så att två motsägande påståenden kan vara sanna? Kan inte en intelligent människa vara ofattbart obildad inom visa områden? Finns det inte trevliga människor som är kapabla till gräsliga dåd? Till och med en våldtäktsman eller mördare kan beskrivas som trevlig, charmig och väluppfostrad av släktingar och vänner. Man kan dock diskutera om trevlig är motsatsen till ond. Men en person som gör goda gärningar och ändå visar sig vara skyldig till rysliga brott, kan man inte kalla en sådan människa både ond och god? Som utomstående kanske man tycker att det onda överväger det goda eller tvärtom.

 

Men om vi vrider på problemet, istället för att fråga oss om gärningspersonen är ond eller god, låt oss fråga vem som ljuger? Offrets släktingar som säger att den här personen är ond, eller mördarens släktingar som säger att han är god? Man kan säga att någon av dem har fel, men man kan inte säga att någon av dem ljuger då båda påståendena är sant i respektive släktingars ögon. Därför måste vi dra slutsatsen att lögnen inte finns. För att då återgå till vår definition av sanning: ”en sanning är det som inte är en lögn”. Om då lögnen inte finns, då måste ju allt vara sanning. Vi kan medge att det finns felaktiga sanningar och rätta sanningar, men allt är sanningar så länge man tror på dem.

 

Fast när jag läser igenom min egen text hittar jag ett fel, även om de två parter jag tog upp inte ljuger betyder inte det att lögnen inte finns. Vad är då lögnen? För att citera slutet av mitt resonemang ”… allt är sanningar så länge man tror på dem.”, jag vill tro att lögnen är sanningen man inte tror på. Alltså, när man påstår att en sanning är rätt trots att man vet att den inte är det. Men för personen som hör detta blir ju detta en sanning.

 

Exempel:

Person A säger till person B: Jag gillar jordnötter.

Person B säger till person C: Person A gillar inte jordnötter.

Om person C väljer att tro på person B vet alltså person C att person A inte gillar jordnötter, detta är sant.

Men om person A sa en sanning till person B vet vi att person Cs sanning är en lögn. Från person Cs perspektiv är lögnen dock en sanning och om person C skulle berätta för ytterligare en person, person D, att person A inte gillar jordnötter skulle han tala sanning.

Detta leder mig till två slutsatser:

1.      Allting är lögn

2.      Sanningen är lögnen vi tror på.