Uppgift i Svenska B

Använd samma skrivsätt som Per Hagman i novellen syster

 

Vinflaskan ligger kvar golvet. Det droppar fortfarande rött spanskt vin från mynningen. Det har bildats en pöl på den nya vita mattan.

Den får hon nog slänga.

Om hon nu inte lämnar in den på kemtvätten.

Fast det kostar ju såklart.

Så fin var den faktiskt inte.

Det var Markus som köpte den för att ha något mjukt under fötterna när han går upp mitt i natten för att titta på tv när han inte kan sova. Det kommer inte att behövas längre. Om han nu inte ångrar sig. Han kanske står utanför dörren just nu. Han kanske har hunnit ner till Lundgrens blommor och köpt en stor bukett rosor.

Fast nu är hon sådär dum igen.

Det är klart att han inte står där ute med blommor. Han sa att det var sista gången, att det räcker nu.

Hennes blick dröjer kvar vid dörren några sekunder.

Hon tar några steg mot vardagsrumsbordet.

Hon böjer sig ner och tar upp vinflaskan.

Hon slänger den tillsammans med listan över bröllops gäster.

Hon heter Sophie, är 28 år och var förlovad för 10 minuter sen. Nu är hon bara Sophie. Sophie som är snäll men inte så mycket mer. Inte direkt snygg men absolut inte ful. Hon jobbar som bokföringskontorist på ett litet försäkringsbolag i Stockholm. Det är precis lika tråkigt som det låter. På 7 år har hon inte kommit någonstans med sitt liv. Hon sitter i samma trånga lägenhet med samma jobb och nu är hon inte ens förlovad längre.

Fast kanske finns det ändå en chans att Markus ändrar sig. Han stod ut med henne bättre än någon annan gjorde. Hon vet inte vad som gick överstyr den här gången. Det var inte första gången hon ifrågasatt deras förhållande. Det var inte första gången hon fick för sig att han skulle svika henne en dag och hitta en annan. Ändå var det just idag av alla dagar han tröttnade.

Hon sätter sig ner i den slitna skinnsoffan.

Vissa händelser hemsöker en genom hela livet. Vissa saker glömmer man aldrig. Vissa upplevelser spelas upp om och om igen i ens huvud. Som en repig grammofonskiva.

 

Det där sista matteprovet hade varit så viktigt. Utan det där MVG’t skulle hennes journalistplaner vara förstörda. Utan betyget som skulle få in henne på en bra skola skulle hela hennes framtid vara krossad. Sophie var 18 och gick sista vårterminen i gymnasiet. Hela klassen satt och väntade på att nästa lektion skulle börja, utom Sophie. Hon väntade på att matteläraren skulle dyka upp och berätta hur det gick. Han hade sagt att han skulle rätta hennes prov först och meddela henne så snart han kunde. Bredvid henne på bänken i den gråa skolkorridoren satt Carolina, hennes bästa vän. Fem minuter innan lektionen började kom matteläraren. Han såg bister ut och tittade rakt mot Sophie. Han stegade fram och ställde sig framför Sophie, skulle de kunna prata lite. Självklart, hade hon svarat och följt med honom lite längre bort från resten av klassen.

 

Hon rycks ifrån sina tankar när hon hör dörrklockan. Hennes första tanke är att det är Markus, att nu står han verkligen där med blommorna. Hon sväljer glädjen, man ska inte ropa hej förens man är över floden. Men glädjen kunde inte låta bli att bubbla i magen på henne. Sekunden hon öppnar dörren och får se på Margot, hennes 70-åriga granne, dör bubblorna i magen. Hon hade hört skrik och undrade om något var fel. Sophie förklarar läget, lugnar tanten och stänger dörren. Med en suck trycker hon sig mot dörrens vitmålade yta och sjunker ner på golvet. Grammofonstiftet hackar sig återigen fram över den blanka svarta ytan.

 

Det kom inget budskap om ett förhöjt betyg, inget MVG till Sophie. Fuskare får inte MVG’n. Hon hade varit den enda som sets till i lärarkorridoren de 10 minuter matteläraren lämnat sitt rum för att gå på toa. Hon hade stått ensam i korridoren och väntat på honom när han kom tillbaks och svarspappret hade legat på skrivbordet innan han gick. Det var så logiskt, det var inte sant. Hon tittar sig förvirrat omkring, försöker förstå. Det var ju inte jag.

Något rosa fladdrar förbi i ögonvrån.

Hon vrider på huvudet.

Där är den.

Pennan!

Pennan som låg på det smutsiga golvet när hon först stegade in i korridoren.

Den rosa pennan med luddiga fjädrar i toppen.

Pennan som någon tappat.

Någon som hon hörde försvinna runt hörnet precis när hon steg in i lärarkorridoren.

Någon som måste ha fuskat.

”Men jag såg…” fokuserar blicken. Carolinas pennskrin. Den sticker ut ur Carolinas pennskrin. Carolinas penna.

Hon såg vaddå?

Carolina tittar upp, deras ögon möts. Sophie tittar från pennan till matteläraren och tillbaks till Carolinas blå ögon. Två blå ögon som förstår, två blå ögon som vet.

Sophie såg vaddå?

Hon tittar bedjande på de blå ögonen. Hon vet. Hon vet att hennes bästa vän kommer erkänna. Hon vet att hennes bästa vän inte behöver MVG på det här matteprovet för att klara sig. Hon vet att det kommer fixa sig.

Matteläraren är besviken, han kan inte räkna in det här provet i Sophies betyg. Han kan inte ge henne MVG’t hon behöver.

Sophie fortsätter titta in i två blå ögon.

 

Sophie reser sig upp.

Hon går in i sovrummet.

Hon sliter bort överkastet.

Hon kryper ner under täcket.

Hon sluter ögonen och tar ett djupt andetag.

Hon heter Sophie, är 28 år och har aldrig varit gift. Hon jobbar på ett litet försäkringsbolag i Stockholm som bokföringskontorist. Hon har haft samma jobb, samma lägenhet, samma liv i 7 år och hon kommer aldrig att bli journalist.


Kommentarer
Postat av: josefin

jag orkade inte läsa egentligen men så började jag... och kunde inte sluta! Superbra, tror det är min favorit av det jag har läst av dig (:

2011-01-26 @ 17:00:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0