...
Jag är så hemskt förvirrad över allt. Jag undrar om det är jag som är fel och måste ändra på mig, de känns ju som att hela världen är emot mig. Men samtidigt känner jag att jag har all rätt att vara som jag är. JAg undrar om jag tänker för mycket, om allting kanske är sådär hemskt lätt som de verkar vara för alla andra. Men samtidigt vet jag att det inte är så. Ingenting är lätt, allting är gråa skalor och ingenting är absolut. Alltign är ett virrvarr av färger, tankar, val och frågor. Frågor frågor frågor... frågor med svar som skapar nya frågor som skapar nya svar som skapar nya frågor och tillsist är du tillbaks på den första frågan och sen går man under.
Allting känns så omöjligt. Jag får inte plats någonstans. Ingenstans kan jag se mig själv fungera. Jag fortsätter bara se denna ändlösa kamp... Men jag orkar ju inte mer. JAg vill inte! jagvillintejagvillintejagvillintejagvillinte, snälla, låt det ta slut! MEn jag ser inget slut, jag ser bara rädsla. Jag är så trött på att vara rädd. Jag är så trött på att vara jag. Jag är trött på att förstöra allt för alla med min stora jävla mun. Jag är så jävla självisk. Så enomrt jävla skit självisk... och jag orkar inte. JAg orkar inte med att absolut ingen förstår mig. Hur jag än beter mig får jag bara skit... det är alltid jag som har fel... Men fa<n, jag har rätt, jag har faaaan rätt!
Ni inser väl att ni har ett ansvar?
"En skåning gömmer sig i din hamburgare"
Jaja, det var inte det jag skulle berätta om. Idag när jag kom hem till skolan var jag såklart jätte kissnödig (lyckas alltid bli kissnödig de sista meterna innan jag kommer hem) så jag skyndar mig upp för trappen och börjar gräva i väskan efter nycklarna. Tror ni inte jag har glömt att lägga ner dom i väskan? Jo, självklart. Nothing to do but springa ut för att leta efter en buske. Så jag ringer mamma och berättar att jag inte har några nycklar och hon ber mig ringa min käre bror. Jag ringer Victor vars mobil självklart laddat ur. Jag försöker ringa mamma igen, men eftersom jag har pappas mobil (eftersom min egen är borta) råkar jag på något sätt stänga av mobilen. Jag sätter igång den igen, men jag vet ju inte pin-koden. Jag går tillbaks upp till lägenheten och hör hur telefonen ringer därinne (antagligen mamma som undrar om jag kom in eller ej. Så jag sätter mig på trappen och är allmänt frustrerad. Ovanpå allt detta har jag tydligen även fått min mens, allting var tydligen emot mig.
Precis då kommer grannen som tur var, så jag får låna hennes mobil och ringa mamma. Jag ringer mamma och berättar vad som hänt och tydligen var det pappa som ringt på hemtelefonen (och på mobilen). Mamma säger att pappa åkte från jkobbet alldeles nyss hon har dock ingen aning om pappa körde iväg för att låsa upp åt mig eller köra till Täby Centrum. (man tycker ju att han borde köra direkt hem när han vet att jag är utelåst och inte svarar på någon av telefonerna. Känns som han borde bli orolig eller nått, men nej, han blev tydligen sur för att jag inte svarade och sket i mig.) Så iaf, jag sitter där och känner hur hoppet rinner av mig och precis då ser jag Victor komma utanför. HALLELUJAH! Jag har seriöst aldrig blivit så glad över att se den skitungen :D
Så det gick bra iaf, men jag 'är seriöst skit pisst på pappa. Tänk om det hade hänt mig något liksom!!
Aja, mammma är på dåligt humölr och kommer dampa om jag inte hjälper henne med maten, BYE!
...
Idag känner jag mig bara så jävla deppig.
usch, jag hatar den här känslan. När fingrarna bara vilar på tangentbordet och man vet inte vad man ska göra, vad man ska skriva. Det känns helt plötsligt tomt att trycka ner dom små tangenterna som ma innan inte haft några problem med.
en rubrik sammanfattar och introducerar en texts innehåll...
Okej.. den extremt dålig veckan är tydligen inte alls över och den börjar bli lite längre än bara en vecka... Bajs! bajsbajsbajsbajsbajsbjasbajbsajbsajbsjsbjabsjabs...
Men fuck it jag orkar inte. Jag känner hur ångesten kryper på. Det är som en orm som bor i magen och föriktigt krälar sig upp i halsen och försöker äta sig ut under din haka. Så känns det.
Det är bara så enormt frustrerande för jag känner hur en hel massa uppdämd gråt och ilska sakta pyser över på människor jag inte vill vara taskig mot. Men det går liksom inte. Jag kaninte låte bli att klaga och vara negativ för jag hungrar efter att få utbrott för mina känslor och förståelse.
FAN...
Jag har kommit underfund med att min mamma är en känslomässigt inkompetent robot... tänler att leva med en sån...
