Hitta Narnia

Så tanken var att jag skulle satsa stenhårt på bloggen nu och försöka uppdatera så ofta jag kan... vilket jag helt klart inte har gjort. Men de berodde inte på lathet eller tidsbrist. Nej, det var snarare min självförtroendet som fick sig en törn.

För det mesta är jag jäkligt kaxig och slänger ur mig provoserande åsikter och förolämpningar hit och dit när jag disskuterar. Men det blir jobbigt sen när absolut ingen förstår en och absolut ingen håller med och man börjar undra om det man säger faktist är vettigt och sant. Kanske allt jag tror på och står för är fel, kanske jag har helt fel?

Samtidigt så tror jag ju på mina egna ord. Okej, så mina slutsatser är inte perfekta, men det vore skönt om man någon gång fick en annan respons än att jag har fel. För när någon bara tvärvägrar att ens fundera över det jag sagt blir jag bara ännu mer triggad och det hela slutar med att jag skriker och säger massa saker jag ångrar. Det vore trevligt om någon (förutom Josefin Stagge) i alla fall funderade över det jag sagt istället för att ta åt sig och direkt säga "fel fel fel!".

Så det är det jag gjort den senaste tiden, tvivlat på mig själv och mått allmänt dåligt och bara deppat.  Ibland blir det för mycket, oftast så orkar jag vara mig, men ibland blir det jävligt jobbigt. Ibland känns det som att mina gigantiska åsikter inte riktigt får plats, att JAG inte får plats. Det är tröttsamt att vara provocerande och jobbig och ibland vill jag bara vara vanlig, som alla andra. Ibland vill jag kunna stillsamt disskutera fester, tv-serier och bloggar utan enorma känslostormar av åsikter, känslor, tankar, orättvisor och kärlek. Men samtidigt vet jag att det inte passar mig, att jag skulle vantrivas i den miljön. Livet ska vara stormande annars blir jag uttråkad.

Jag blir så hemskt frustrerad. va fan ska man göra om man vill slåss för feminism och jämnställdhet? Människor man är jobbig och ser snett på en om man börjar disskutera kvinnans förtryck. Man är gnällig och ingen orkar lyssna.

"men de är ju typ jämnställt nu"
"Vi jobbar ju på det, sluta tjata!"

Men nej, det är inte jämnställt nu. Könskvotering är inte jämnställdhet! Det är så typisk Sverige att lösa alla samhällsproblem med fler lagar och regler. Ett land kan inte styras rättvist genom att vi lägger in lagar som reglerar precis ALLT. Det funkar inte. Visst blir det kanske skillnad i statistiken och utifrån sett, men det är ju människors tankar och synsätt vi måste ändra på, sen kommer de andra sköta sig självt. Inför feminism, jämställdhet, hermeneutik och förståelse som ett ämne i grundskolan. Lär barn tidigt att se sina egna fördomar och förstå andra människor. I gymnasiet är det redan försent, vi har redan fel tankar och då kan vi bara disskutera hur våra tankar är fel, inte ändra dom. En vuxen människa måste jobba aktivt under hela sitt liv för att trotsa sina fördomar, under barndomen skapar man dom och om vi redan där kan lära barn att hitta sin egen moral och inte formas för mycket av resten av samhällets kanske jämställdheten har en chans. Då pratar jag inte heller om jämnställdhet mellan könen, vi kan slå håll på rasism också.

Nu är det väl återigen någon som inte alls har fattat vad problemet är. Som inte alls förstår på vilket sätt kvinnan är underkastad mannen. Svaret finns i Simone de Beauvoirs bok 'det andra könet', det räcker med att läsa inledningen för att förstå problemen som trots att boken är skriven i början av 1900-talet fortfarande är aktuella. Mina följande påståenden är mycket inspirerade av hennes texter och tankar även om jag förändrat dom för att bättre passa dagens samhälle men även av ett radioinslag på P1 av komikern Nour El Refai:

Kvinnan är det andra könet, mannen är det första och sen är kvinnan motsatsen till mannen. I dagens samhälle är inte kvinna och man som höger och vänster, om kvinnor är höger är mannen inte bara vänster, han är även mitten. På så sätt är mannen det naturliga OCH en motsats till kvinnan, där kvinnan endast är en motsats till mannen. Där grekerna använde en perfekt parallel linje för att mäta andra linjers lutning mäts kvinnan i förhållande till mannen. En kvinnlig chef är en bra chef om hon klarar sitt jobb 'precis lika bra som en man'. När vi ser en man i en position av makt mäter vi honom efter hans insatser och handlingar, en kvinna i samma ställning mäts i förhållande till mannen.

Män kan aldrig fullt förstå det här eftersom deras kropp endast är en kropp, en kvinna har inte EN kropp, hon har en KVINNAS kropp. Hon kan inte sitta bredbent, hon måste gå på ett visst sätt och hon måste ha koll på hur kläderna sitter så att hon inte visar några känsligare delar. En naken man är komisk, en naken kvinna är erotisk. En blottad kuk kan det skrattas åt, nakna bröst eller fittor är skämmigt, fult, slampigt eller erotiskt. Inställningen till kvinnans kropp är spänd och stel och på så sätt kan män aldrig förstå innebörden av att vara en kvinna och vilka förtryck vi lever med varje dag. Om någon man läser det här: kan du tänka dig hur det är att vara medveten om sin kropp hella tiden? varje minut, varje sekund?  Om ni ens kommer i närheten av att förstå hur det är, då förstår ni innebörden av kvinnligt förtryck.

Efter att ha läst den här texten: kan du säga att feminism inte är något att slåss för?

Nu har suttit och raderat ett helt gäng inlägg på bloggen. Jag har nämligen bestämt mig för att satsa på att göra den här bloggen till mer av en debatt blogg. Alltså: inga "dagbok-inlägg" eller så. Alla inlägg här efter kommer vara mer 'proffsiga' om man säger så. Det kommer vara debattartiklar, djupare texter, dikter, små noveller, krönikor eller satir. Allt ska dock vara texter som kan förekomma i en tidning eller böcker. Är du alltså här för att läsa om min vardag kan du lämna bloggen. Den kommer dock fortfarande vara personlig eftersom många av texterna kommer spegla mina åsikter eller hur jag mår och sådär. Så nu är det bara att köra på, istället för att skrika på lektionerna kommer jag skrika här.

Då kanske du inte ska läsa min blogg? Anledningen till att jag startade den här bloggen var för att ha en seriös disskutionsblogg där jag lägger ut små föredrag om olika idéer och tankar jag har. Jag tänkte: att om ingen orkar lyssna på mina idéer kanske jag kan nå människor genom en text?

Fast jag vet inte, dagens ungdoms generation kanske föredrar snabb intagen skräp information? Antagligen! Men jag gillar långa debatter och sånt. När jag läsert tidningen älskar jag att läsa debattartiklarna och det är precis det dom här inläggen är tänkta att vara.

Men jag vill ändå be er att försöka. När ni ser en text som verkar lång och jobbig, börja läsa första meningen, om de fortfarande inte går så visst, läs inte. Men jag tror faktist att de flesta av mina inlägg flyter på rätt så bra när man väl börjat.

 

Min design fortsatte krångla igår men nu tror jag de ska funka.

Igår frågade jag mina klasskamrater vad jag skulle skriva för provocerande text nästa gång. Fredrik tyckte jag skulle skriva om honom. Jag svarade att jag kan skriva att Fredrik är extremt cool för det är väldigt provocerande, men jag har ändrat mig! Att vara provocerande handlar ju om att säga något som känns så fel att man blir frustrerad. Om jag skulle säga att Hitler var ju en rätt så snäll kille om man tänker efter och vara helt seriös så skulle det vara pårovocerande. Därför har jag nu ändrat mig och skrivit en ny text om Fredrik som är väldigt provocerande i min mening...

Fredrik är en lugn och sansad kille. Han är aldrig jobbig eller irrriterande. Man känner aldrig att man vill slå till honom i huvudet med ett  strykjärn eller så. Han bara sitter på lektionerna och håller sig lugn, han tar alltid hänsyn till människorna runt omkring sig och han skriver aldrig snopp i ens  skrivbok eller något sånt. Han är bara hemskt trevlig och normal.