Skins - säsong 4, avsnitt 3
Jag absolut älskade det här avsnittet. Det var bara perfekt. Jag är förvånad över hur mycket jag känner igen mig själv i Cook faktiskt. Jag har alltid tyckt om Cook som karaktär för han kändes trovärdig. Jag tror det är lättare att skapa trovärdiga och intressanta anti-hjältar än det är att skapa hjältar. Freddie är tråkig och perfekt. Thomas är bara tråkig. Effy förstår jag inte alls, är det meningen att jag ska gilla henne eller inte? Pandora är ingen hjälte, hon är ett offer. Och så vidare...
Att skapa en idiot är enklare. Människor har lättare att acceptera det som är dåligt än det som är gott. Det är därför det kan bli en sån katastrof när man försöker ge anti-hjälten en tredje dimension. Det blir ofta klyschigt och patetiskt. Det var flera tillfällen där jag höll andan under avsnittet i rädsla att det skulel bli just klyschigt.
Exempelvis de delar som berörde den yngre brodern. Där var jag rädd för att Cook skulle porträtteras som den perfekta storebrodern. Typ "Ja, han är en douche mot alla... förutom sin bror! Dags att få era hjärtan att smälta tjejer!". Men nej, Cook fortsatte vara en idiot. Ja, han älskar sin bror men det gör honom inte automatiskt till en bra förebild. En av de bästa scenerna är när de båda sitter på den sönderslagna bilen och lillbrorsan börjar svära och sparka. Hela den scenen var bara... gaaah! fantastisk!
Jag blev också lite rädd när Cook började gråta. Att han skulle öppna upp sig om sin hemska barndom och att tittarna skulle inse att det är därför han beter sig som en idiot: han är missförstådd! Men nej, så blev de ju inte och jag är lättad. Det är nog här jag till mn förvåning upptäckte att jag identifierar mig med Cook. Jag har också svårt att ta ansvar för mina egna misstag.
Och sista grejen: Tack gode gud att Naomi och Cook inte delade mer än en kyss.
Så yesh, I'm very pleased with this episode :)
Att skapa en idiot är enklare. Människor har lättare att acceptera det som är dåligt än det som är gott. Det är därför det kan bli en sån katastrof när man försöker ge anti-hjälten en tredje dimension. Det blir ofta klyschigt och patetiskt. Det var flera tillfällen där jag höll andan under avsnittet i rädsla att det skulel bli just klyschigt.
Exempelvis de delar som berörde den yngre brodern. Där var jag rädd för att Cook skulle porträtteras som den perfekta storebrodern. Typ "Ja, han är en douche mot alla... förutom sin bror! Dags att få era hjärtan att smälta tjejer!". Men nej, Cook fortsatte vara en idiot. Ja, han älskar sin bror men det gör honom inte automatiskt till en bra förebild. En av de bästa scenerna är när de båda sitter på den sönderslagna bilen och lillbrorsan börjar svära och sparka. Hela den scenen var bara... gaaah! fantastisk!
Jag blev också lite rädd när Cook började gråta. Att han skulle öppna upp sig om sin hemska barndom och att tittarna skulle inse att det är därför han beter sig som en idiot: han är missförstådd! Men nej, så blev de ju inte och jag är lättad. Det är nog här jag till mn förvåning upptäckte att jag identifierar mig med Cook. Jag har också svårt att ta ansvar för mina egna misstag.
Och sista grejen: Tack gode gud att Naomi och Cook inte delade mer än en kyss.
Så yesh, I'm very pleased with this episode :)
Kommentarer
Trackback
